Skydd mot farliga gaser – Riktlinjer på arbetsplatsen

Brännbara gaser som metan, propan och etanol, låga syrehalter, svavelväte och kolmonoxid är de vanligaste riskerna när det kommer till gas inom dagens industri. Men självklart kan det på många platser ävern förekomma andra gaser , som tex klor, ammoniak, svaveldioxid, kvävedioxid, koldioxid och bensen. Som tidigare nämndes är många gaser helt luktfria, och de går inte heller att upptäcka med ögat. En del gaser är lättare än luft, och andra är tyngre. Temperatur, luftfuktighet och vind är andra faktorer som påverkar hur farligt ett eventuellt utsläpp av en gas blir. Och bara för att syrehalten är ok, så betyder inte det att luften är ofarlig. Att mäta just den gas, eller de gaser, man riskerar att utsättas för är därför väldigt viktigt. Exakt vilka halter man får utsättas för är specificerat i AFS 2019:1 Hygieniska gränsvärden.

För att kunna säkerställa att man inte utsätts för farliga, skadliga och dödliga halter av ovan nämnda gaser, och fler därtill, behöver man stationära och bärbara gasmätare. Enligt AFS 2009:2 Arbetsplatsens utformning kan det för många utrymmen behövas en stationär gasmätare som är fast monterad på ett och samma ställe och som kontinuerligt mäter en specifik gas samt kommunicerar med ett överordnat system för larmhantering. Ett bärbart instrument, som man satt fast i tex bröstfickan, kan detektera en eller flera gaser samtidigt. Syftet med instrumentet är att varna användaren av instrumentet, och skall inte användas för att identifiera risker för ett större område eller för andra personer som också befinner sig i närheten. Är man flera personer som befinner sig i ett riskområde bör varje enskild person bära sitt personliga instrument.